fredag 9 maj 2014

Anders, du är sådär... INTE PERFEKT!

Ja, ärligt talat alltså. Jag kan inte skriva här att du är den mest perfekta människan på jorden för då skulle jag ljuga.
Det finns helt ärligt inte någon annan som kan irritera mig så som du!
Fruktansvärt irriterande egenskaper alltså.

Men... det är inte för att du skulle vara perfekt som jag älskar DIG. Du skulle kunna ändra på massa saker för att göra mig mer nöjd med vardagen, ja du vet... när du bakar. Allvarligt, TORKA UPP DIREKT EFTER DIG!
Och din smutstvätt.. ÄR DEN SMUTS ELLER INTE? Hur ska jag veta när den ligger i en hög bredvid sängen? Såvitt jag vet är tvättkorgen i tvättstugan.

Jag älskar dig för att du får mitt hjärta att slå hundra volter. För att du får mig att skratta när jag inte vill, ibland vill jag faktiskt vara sur och arg på dig. DET ÄR OCKSÅ IRRITERANDE! Låt din kvinna få vara lite arg när hon vill vara det!
Jag älskar dig också för att du är så innerlig och hjärtlig. Du gör aldrig en fluga förnär, och när jag tänker efter. SERIÖST! DU KAN INTE ÄLSKA OCH BLI ÄLSKAD AV ALLA!  Lite smått irriterande faktiskt...

Sen älskar jag dig också för hur du tar i mig, jag får rysningar varenda gång. Nästan så jag tar det lite för givet för jag kom på häromdagen att mitt i all flyttstress har du inte tagit på mig så mycket. Jag påmindes om hur mycket jag saknar att du tar i mig, så då fick jag allt krypa till korset och erkänna hur mycket jag saknade det.

Vårt liv är inte perfekt. Om jag fick önska oss något vore det ett ton mer tålamod i julklapp. Du skulle ha fått 700 kg isåfall. Jag själv behöver bara 300 kg känner jag, men så är jag en lite bättre människa också.
Klart vi skulle haft ännu mer pengar, vi älskar ju att shoppa och resa. Herregud vad vi skulle leva livet på helgerna. Vi skulle definitivt behöva gå till soprummet mer än 2 gånger per dag bara för att slänga omslagspapper och påsar från affären.
Inte tal om tippen, som vi skulle åka dit och slänga kartonger från våra nyinköpta möbler som vi spontanköper minst en gång i veckan.
Men det är inte därför jag älskar vårt liv, jag älskar vårt liv för att vi är så äkta. Vår kärlek är äkta, barnen är härligt jobbiga och underbara. Våra känslor är på de rätta ställena och hela vårt hem är fyllt med värme.
Fast det är klart, det är rätt kallt här i vårt nya lägenhus just nu. Så inte ens vår kärlek kan värma upp avstängda element såhär i maj när det känns som att permafrosten kommit tillbaks.

Vad jag ville säga egentligen är att snart är det 12 juli.
Den dagen då jag ska säga JA till dig. (Om jag inte hunnit ta död på dig innan)
Jag längtar, pirrigt!

Du och jag... äkta irriterande kärlek.
Jag tror folk stör sig på det.
Men det gör inget, för jag irriterar mig på oss också.

Jag älskar dig, Anders Dahlgren!

torsdag 21 november 2013

Jag vill!

Visst funkar det så att om jag bara får skriva av mig alla mina otroligt starka "Jag vill"-känslor så svalnar de och kommer tillbaka om några år istället? 

Bra. För då vill jag bara ha sagt att jag är trött på att leva på föräldrapenning nu och jag vill göra och ha följande: 

Åka till Hemsedal med Anders och våra vänner och bo på Ski Lodge. En långweekend med fantastisk åkning och afterski. Utan barn.

Åka till Köpenhamn med Anders och göra en favorit i repris. Ensamma. 

Åka till Stockholm med tjejerna och shoppa som tokar, äta gott och spåra på drinkar hela kvällarna... Vakna i en skön säng och äta frukost. Utan krav. 

Ha massor av tid till träning igen så rumpan åker upp och magen åker in. Egentid. 

Gå på afterwork med tjejerna, en fredag SNART! Öl och skitsnack. Utan karlar. 

Kunna gå ut och äta mer med familjen. Med barn. 

Få mer tid med min underbara sambo. Utan barn. 

Ha mängder av oplanerade helger med familjen, fika, promenera och ha tid för spontanitet. Mysigt. 

Ha flera flaskor fantastiskt rödvin och champagne i skåpet. In case of! 

Köpa hela serien från Shyness till säng och vardagsrum. Måste ha. 


Det var allt för nu. Så, nu har jag lättat mitt hjärta och blir nöjd med en proteinshake igen! 


tisdag 19 november 2013

Hannes 1 år!

Ett år har gått sen du kom till världen, mitt/vårt älskade barn.
Ett år med med så mycket känslor att jag aldrig skulle kunna få ner dem på pränt.
Älskade Älskade Hannes, du är något alldeles magiskt för oss.

När Hannes låg i magen funderade jag väldigt mycket på hur jag skulle älska honom. Leon var ju fulländad, hur skulle hjärtat få plats med kärlek till en liten varelse till?
Det var så många som sa till mig att man älskar sina barn på olika sätt och jag hörde vad ni sa, men jag förstod inte. Lika mycket som jag inte förstod hur hjärtat skulle bli översvämmat av kärlek när Leon kom till världen och hur han öppnade upp hela min själ för ett helt annat känsloliv.

Det är så sant det ni sa till mig. Jag älskar dem verkligen på olika sätt!
Leon, denna underbart känsliga mjuka pojk som är en grabb ut i fingerspetsarna på många plan men så otroligt närhessökande. Hans otroligt kloka funderingar får mig ofta att häpna. Hur är det möjligt med ett sådant ordförråd och förståelse vid fem års ålder?
Han är dessutom en underbar storebror som älskar att leka med Hannes och se hans framsteg i det Leon lär honom. Hjärtat smälter verkligen när jag ser de två, trots ålderskillnaden, kommunicera.

Hannes, denna krigare som kom till världen med buller och bång. Han har kämpat från dag ett och har tagit sig igenom otroliga kamper bara för att han har en sådan enorm livsgnista.
När jag tittar på korten på honom som togs innan vi fick reda på att han hade hjärtfel så gör det ont i hela mig. Jag vill bara skrika av sorg. Där låg han så hjälplös och kämpade för livet medan vi inget ont anade. Såhär i efterhand kan vi tydligt se på bilderna hur mycket han kämpade hela tiden för att överleva och det är otroligt knäckande för en förälders hjärta att se sitt vackra barn ligga där och kämpa för livet.
De röda utslagen som sakta smög sig på, ögonen som knep och bekymmersrynkan mellan ögonbrynen... Det är klart vi ser NU hur dåligt han mådde. Fruktansvärt!
Men han kämpade, tog sig igenom både operation, Biva (barn-IVA)-tid och frisknade till snabbt. Han blev snabbt stark och visade på en otrolig vilja och nyfikenhet på livet.

Trots mjölkallergi vid 2,5 månaders ålder och en kraftig viktnedgång så fanns ändå urkraften i honom att vilja resa på sig och se världen ur ett annat perspektiv. 

Hur är det möjligt? 

Denna grabb har gjort framsteg varje månad där han visar på vilken otrolig fighter han är, både klarar sig igenom alla motgångar och samtidigt lever med ett icke korrigerat hjärtfel samt försöker göra sig så självständig som möjligt genom att utforska världen själv hela tiden.
Han blir vansinnig när han inte får sin vilja igenom och vi sätter oss emot.
Jag känner igen mig i så mycket i det han gör att jag kan relatera till hans känslor i både det ena och det andra.
Så om ni tycker att JAG är envis och målmedveten, då ska ni se Hannes! Han kommer slå mig med hästlängder! På gott och ont kan man väl säga.

Här inte ens fem månader gammal och skall helst stå, med en hand!

En lycklig Hannes strax innan hans ettårskalas!

En nyvaken trött Hannes som inte ens ville vakna när vi sjöng så fint för honom!


Ett år har gått sen Du kom till världen mitt älskade hjärta. Du har verkligen förgyllt vår lilla familj och gjort den komplett. Nu är det ni tre grabbar och jag som får stå ut med varandra resten av livet. Jag älskar ER över allt på jorden och jag älskar OSS! Ni får mitt hjärta att slå volter, varje dag!


torsdag 14 november 2013

Vad händer om vi inte tänker och ifrågasätter själva?

Det finns två motparter i vårt sätt att agera mot våra barn.
Den ena nämnde jag igår, Den auktoritäre. Den andre skulle jag säga är Curlingföräldern, föräldern som tror sig skydda barnet mot allt ont i världen och istället "hjälpa" barnet. Lite om den föräldern skrev jag faktiskt också om igår om du läser mellan raderna.
Jag tror helt ärligt om vi INTE sätter några tydliga gränser så hamnar vi där, det är bara frågan om HUR vi sätter dem och i vilket sammanhang.

Nu kommer jag bara utgå från min egna fel och brister men poängen tänker jag skall vara att ni bara skall förstå vad jag menar och applicera dem i era egna problem.

På Family-Lab:s föreläsning i förrgår väcktes mängdes med frågor i mitt huvud och det blev hög igenkänningsfaktor. Men, halva poängen med att gå på en sådan föreläsning också anser jag inte vara att vi ska köpa det som de säger rakt av. Det är ju bara en vinkel hur vi kan se på frågan.
Däremot hade det många aspekter som är otroligt intressanta gällande självkänsla som vi skall bli mycket bättre på att använda oss av hemma.

Bara nu, när jag skriver, skall jag försöka sluta använda ordet "man" så gott som det går. Jag har tänkt på det sen jag läste Svenska A i gymnasiet i princip men nu fick det en mening, jag måste kommunicera mer rakt.
De pratade om Jag-språket. Hur barn naturligt enbart använder sig av meningar som "Jag vill ha glass" "Jag vill inte ta på mig kläder!" och vi omformar dem mer och mer genom att använda det generella begreppet "man". "Man ska inte hoppa i soffan!" tex.
Vem är "man"? Ett ord som vi använder för att styrka att hela stora massan gör på samma sätt.
Barnen förstår inte "man" på det sättet, barn tänker att "man" kan vara vem som helst men behöver nödvändigtvis inte vara riktat mot dem! Säger vi "man" tar vi inte ansvaret själva för det vi säger.

Hur som helst, en del punkter de tog upp på föreläsningen handlade mycket om att lämna över ansvaret till barnet så barnet själv lär sig vad som känns rätt och fel och liknande fall.
Där träffade de ju oss, vi är tidsoptimister in i det sista och tillslut så blir sista minuterna innan vi skall iväg någonstans stress och då blir momentet "ta på sig strumporna själv" bara en hög stressfaktor när store pojken skall sitta där och ta på sig, lugnt och metodiskt så att jag istället säger "Äh, jag gör det istället!". Givetvis är det inte alltid såhär, han klär sig nittio procent av gångerna själv men det finns tillfällen där vi bara tar över totalt.
Vi saknar barnkrokar i hallen, där barnen själv kan hänga upp sina ytterkläder. Det har vi sagt att vi skall skaffa i 2,5 år nu. Går sådär skulle jag säga. Det är ju katastrofalt av oss att vi inte kan ordna till en sådan simpel sak. Det är ju dessutom gulligt med barnkrokar!
Ja, vi har ju alla våra brister och prioriteringar. Vi gör bättre på andra punkter förhoppningsvis.

Men vad gäller en del former av att lämna över ansvaret tycker och tror jag, kan skapa en riktig curlingförälder!
En del punkter är det bara så att jag ÄR vuxen och förälder och anledningen till att jag bestämmer över en del punkter beror på att jag kan se konsekvenserna i sammanhanget.
Jag tror inte heller på att skydda barnen från det ena och det andra. De sa Family-Lab bra eftersom de vill att barnen skall få lära sig hantera sina känslor.
Känna vad sorg är i att få ett Nej. Det är okej att vara arg och känna vart våra gränser går. Vi måste lära känna hela vårt register.
Hur farligt är det att vårt barn egentligen blir vansinnigt och har ett utbrott?

Här kommer dock en annan vinkel på det.
Att säga nej till vad det nu kan vara hemma är en sak. Skrik på, gråt och banka.
Om det är en familj som rör sig mycket i skogen tex. så går det förmodligen lika bra med ett utbrott där. Även på maxi skulle jag säga, jag har en känsla av att Hannes kan bli en sådan kille som kommer få sig ett och annat utbrott genom åren. Han är hysteriskt envis och skriker när han inte får som han vill.

Grejen är, att vi inte tillhör skogstypen. Jag önskar att vi skulle gå ut i skogen mer, eller ja. För barnens skull i alla fall. Jag vet inte hur roligt jag tycker det är att gå i skogen, har aldrig vart min grej riktigt. Jag går gärna en sväng på vintern och grillar någonstans eller har picknick på sommaren. Men oftast hamnar vår picknickfilt i fästningsparken, på Marstrand eller andra parker där det rör sig människor.
Sådana är vi, bra eller dåligt kan vi ju diskutera. Vi gör samma saker, men på mer offentliga platser.
Vi tycker även om att gå ut och äta. Det är fantastiskt med en god pastarestaurang och mys runt bordet. Större delen av pengarna vi sparar går åt till resor och även en resa innefattar restaurangbesök.
Då kommer de sociala koderna in, på en restaurang är det inte möjligt till denna typen av utbrott som jag tidigare beskrev. Där vägrar jag lämna över ansvaret och konsekvenserna till mina barn.
Vett och etikett anser jag vara väldigt viktigt och det tycker jag inte är att diskutera ens. Vi för oss på en restaurang, vi tackar för oss, vi säger Hej till människor vi känner eller känner igen, vi beter oss artigt och trevligt. Vi tackar för presenten på födelsedagen.

Jag kan bara inte med att en del låter sina barn stå bakom ryggen när vi ska gå hem efter ett födelsedagsfirande och inte tacka för presenten. Det hör till!
Kränka självkänsla eller inte, ta ifrån ansvaret. Ja visst! Men sociala koder är viktiga. Utan dessa kollapsar hela samhället skulle jag säga. Det är nästan vad som håller på att hända, folk tar vården för givet, tackar inte för sig, snäser, hejar inte. Arroganta människor som enbart tänker på sig själva.
Vilka kan vi ge skulden för detta? Föräldrarna? Har de aldrig krävt att barnen sätter gränser för sina barn och lärt dem att vi faktiskt beter oss på ett visst sätt i samhället.

Sociala koder tycker inte jag har med den Auktoritäre föräldern, så som vi förknippar den från femtiotalet, att göra.
Du kan vara en jämställd förälder men ändå våga vara auktoritär gällande en del punkter.
Vi måste bara tänka efter själva hur vi agerar och handlar.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.

Här är en artikel som DN publicerade häromdagen.
Läs och begrunda, jämför den med Family.Lab.
Vad är DINA åsikter och hur vill du att ditt barn skall må och bli i framtiden?

Svårt, jag vet. Vi gör fel hela tiden och försöker ändra på oss för att bli bättre föräldrar. Ingen är perfekt, det är så viktigt att vi får en tankeställare ibland bara så vi åtminstone försöker gå åt rätt håll, vilket vi nu anser att det är.


onsdag 13 november 2013

Jesper Juul

Ni kanske hört talas om honom, en dansk familjeterapeut som eftersträvar jämlikhet och känslor inom familjen före auktoritet.
För er som inte har, läs! Fantastiskt bra hjälp på vägen när vi stöter på problem i vår uppfostran.
Det är det svåraste som finns, att vara en så kallad bra förälder. Eller att snarare känna sig nöjd över våra handlingar, ofta tar stressen, frustrationen och maktlösheten över och så agerar vi på ett sätt som vi egentligen inte vill lära våra barn.
Men barn gör som vi gör, inte som vi säger...
En klyscha vi hört i årtionden. Det är så mycket sanning i den, hur skall vi kunna lära våra barn en sak om vi gör tvärtom själva. Då syftar Jesper Juul inte bara på banala saker som äta godis på lördagar utan i hur vi grälar, hur vi pratar, hur vi svarar, hur vi söker kontakt.

Anders, jag och Sara gick från föreläsningen igår med både skratt och funderingar. Det var hög igenkänningsfaktor på många punkter och även om vi funderat över många av problemen innan så är det så skönt att höra dem sägas igen. En föreläsning varje halvår hade vart bra som påminnelse livet ut!

Om vi tänker oss en generation tillbaks, de som uppfostrades på fyrtio, femtio och sextiotalet. Där var det mer vanligt med auktoritär uppfostran än något annat. Ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Det var troligen få som hade familjer där det var okej att ifrågasätta sina föräldrar.
De barnen blev sedan vuxna och fick oss, vi som blev födda på framförallt sjuttio och åttiotalet. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Med andra ord tror jag att mängden av de nyblivna föräldrar på sjuttio och åttiotalet fortsatte i samma hjulspår så som de blivit lärda, men tankarna började kanske gå åt ett annat håll. Reflektionerna och ifrågasättandet väcktes till liv på ett annat sätt och någonstans där startade en revolution. Mer eller mindre ska jag säga, i olika familjer. Kanske även lärarutbildningen och läroplanen ändrades då, det har jag ingen aning om. Men jag tycker man kan se en generell skillnad i hur vi ser på saker och hur vi skapar självkänsla om vi jämför med tidigare årtionden.

Hur som helst märker man stor skillnad på dem vars familjer som började med att ifrågasätta auktoriteten och vilka som körde på i gamla hjulspår. Jag har full förståelse för att det inte var lika lätt att bryta beteenden då som det är nu eftersom vi idag har så mycket mer kunskap och dessutom kan se skillnaderna hur effekten blir av att ta bort en stor del av den auktoritäre föräldern. (Ett förtydligande, självklart skall vissa auktoritära bitar finnas kvar där barnet inte försåt konsekvenserna av ett handlande)
Det är tråkigt bara att se hur många som faktiskt lider av dålig självkänsla. Det är mer vanligt än vanligt känns det som.

Vad är självkänsla? Det blandas ofta ihop med självförtroende.
Att ha självkänsla är att tro på mig själv och vem jag är. INTE vad jag gör.
Att ha självkänsla är att kunna säga saker som "Du gjorde mig ledsen när du sa så!" "Nej, jag vill inte ta ett bloss på den där cigaretten!" (trots grupptryck)
Att ha dålig självkänsla är att tro att tex. alla andra tycker du ser konstig ut, att det du sa förut kanske inte var så himla smart, vad ska dem tycka om mig nu? Osv.

Självförtroende är att tro på sig själv i vad vi presterar. Personligen är jag värdelös i bollsport så slänger du in mig på en fotbollsplan så skulle jag ha ett otroligt dåligt självförtroende. Jag är även rätt dålig på svårare form av matematik, fastän jag har läst det. Så att sätta mig på en matematiktenta är verkligen att spela med mitt självförtroende. Däremot är jag rätt duktig på att formulera mig med ord, vilket ger mig självförtroendet att skriva denna texten och känna mig rätt nöjd med den.

Fram till jag var dryga tjugo år hade jag bra självförtroende men dålig självkänsla. De påminde igår om att det är omöjligt att bygga utifrån och in. Alltså, du kan inte bygga ditt liv på de yttre faktorerna, vad du är bra på eller hur snygg du är. Så fort någon faktor försvinner eller ifrågasätts så har du ingen självkänsla att luta dig på där du känner dig trygg i vem du är och att du faktiskt duger som du är.
Jag visste mycket väl vilken hjärnhalva som styrde mig när jag var tjugo. Faktum är att jag hade så lätt för mig i skolan att det blev väldigt tydligt vad mina bättre och sämre egenskaper var.
Däremot var min självkänsla usel, jag trodde sällan jag dög. Ifrågasatte hela tiden mig själv, mitt utseende, vad jag kunde ändra med mig själv för att bli som någon annan duktigare och vackrare person. Mycket av detta berodde på min stora prestationsångest. Den sa hela tiden till mig att jag alltid kan göra lite bättre, det du gjort nu är inte tillräckligt bra. Jag kunde alltid bli lite sötare, lite smalare, lite smidigare så kanske jag skulle bli en ännu mer lyckad person.
Detta satt ju helt i mitt huvud och orsakade tillslut en enorm ångest som aldrig ville ta slut.
Jag hade insikten att jag borde söka hjälp, det var något som inte stämde och sedan turen att finna den där fantastiska människan som genom kognitiv beteendeterapi ändra mitt sätt att se på världen och istället luta mig tillbaks i mig själv och se till mina fördelar och brister och acceptera dessa.

Idag sätts min värld på prov igen, dryga tio år efter jag lyckades bygga upp en riktigt stark självkänsla. Nu har jag barn och i mina värsta ögonblick gör jag som jag alltid gjort. Oftast blir det fel. Jag säger/gapar på mitt barn av ren frustration hur jag vill att HAN ska bete sig.
Hur beter jag mig då? Är det så jag vill lära honom att man gör, bli fullständigt galen av frustration och ta till med hot och mutor för att hantera situationen?

Nej, hemska tanke. Absolut inte! Jag tänker faktiskt ofta på hur jag beter mig och reflekterar efteråt vad jag kunde gjort bättre och försöker prata med min son om det i efterhand. Hur det blev, hur det kändes för mig och hur det kändes för honom. Men i vissa stunder, när mitt tålamod tryter går reptilhjärnan in.
Förhoppningsvis kommer jag och vi fundera ännu mer på hur vi hanterar dessa situationer.

Det största avtrycket från gårdagen blev ändå hur vi vill att våra barn skall göra och bli som tonåringar och att det är nu vi formar för detta. Vill vi att de skall komma och prata om alla konstiga, dumma tankar med oss? Då kräver det ju också att vi skapar en kontaktyta på barnets villkor där han/hon har möjlighet att berätta om sina känslor, även om vi inte kanske tycker de är befogade, utan att vi måste lösa deras problem. Låt dem berätta, låt dem visa hur de fungerar så kanske vi kan lyckas hålla denna kontakten hela vägen genom livet sedan.

Ja, det är verkligen en svår bit i livet detta. Den innefattar så mycket och vi alla har vårt eget bagage.
Men jag har en grundregel i mitt liv och den tycker jag är väldigt viktig:

Vi kan minnas och förstå hur vår uppväxt har format oss till den vi är idag, men vi kan alltid bli en bättre människa genom att kunna ta kritik, positiv som negativ, och ändra oss till den människa vi vill bli. Jag är inte den person jag var när jag var tonåring, idag har jag gjort ett val. Där jag accepterar mig själv, mina fördelar och nackdelar och försöker hela tiden att jobba med dessa bitar. Hur svårt det än kan tänkas vara.
Livet är för kort. Jag säger bara det, önskar vi att vårt liv ser annorlunda ut, ja då är det bara upp till oss själva att styra det i rätt riktning.

fredag 25 oktober 2013

Jag får nog ta upp det här med bloggandet igen?

Dåligt med skrivande på mig, det händer för mycket saker hela tiden så jag hinner inte få allt på pränt innan något nytt är på gång.

Nytt sen sist är iallafall att artikeln om Hannes och oss nu finns online på MAMA:s hemsida.
Om du vill läsa kan du klicka HÄR.

Återkommer i dagarna med ett längre inlägg!
Trevlig helg på er!

onsdag 29 maj 2013

Värdering av tid

Spinner vidare på tidigare inlägg.
Det viktigaste med med begreppet tiden går hand i hand med självkännedom och någonstans också självacceptans.

Vem är jag och vad vill jag?
Vi lever alltför ofta enligt alla normer, man ska vara någon sorts übermänniska och vara så förbannat duktig samtidigt som man ska leva i nuet och se varandra.
För mig är det i alla fall en svår kombination. Jag har bättre och sämre perioder när min übermänniska kommer fram. Så har nog de flesta.

Med tanke på min tidigare erfarenhet av ros och törn så värderar jag nog ändå att se varandra. Men värderingen av tid kan se annorlunda ut för olika människor.
En del tycker att det ultimata är att jobba så lite som möjligt och få vara hemma maximalt med familjen. För mig låter det underbart men en liten bit av mitt driv och min sprallighet dör då. Det är inte jag.

Jag älskar utnyttjande av tid.
Många bollar i luften och utmaningar. Som i höst, då ska jag plugga 100% samtidigt som jag ska vara hemma och kanske jobba lite extra. Vi får se, det löser sig.
En del får kli i kroppen bara de tänker tanken och undrar om jag är galen. Men jag har lätt för att lära så jag går bara in med inställningen att det kommer gå hur bra som helst och givetvis får jag kämpa.

I kombination med detta älskar jag att resa. Vi lägger 90% av alla våra pengar på resor och upplevelser tillsammans. Nu snackar vi inte någon klättringsresa i Nepal som någon annan kanske skulle kombinera till sitt lugna liv. Nej, jag köper avkoppling. Stressfritt och bekymmerslöst.
Det är ju också en värderingsfråga vad man själv anser är roligt och viktigt.
Ibland önskar jag också att jag skulle rest jorden runt och hjälpt barnen i något U-land.
Men... jag har valt en annan väg i mitt liv och jag är nöjd.

Vad jag vill poängtera är att min/vår värdering av tid är inte densamma som din.
Det viktigaste är att du lyssnar på ditt eget hjärta.
Vad vill jag?
En dag är det försent och den dagen vill vi inte ångra det vi inte gjorde för att det inte föll resten av världen i smaken.

Kärlek.